Inlägg

2024-02-28

Ingen stat är en lösning

Jag såg den andra bilden först. Då var hon fortfarande en anonym vålnad, i form av en ung flickas söndertrasade kropp som hängde ut ur en husruin, som om den mörkaste tänkbara skräckhistoria hade fått eget liv, växt vingar, och flugit sin väg kastandes sin långa skugga över hela världen. Enda anledningen att hon snart fick ett namn var att hon visade sig vara släkt med Palestinas ambassadör till Storbritannien.

Hon hette Sidra, och var sju år. I angreppet dog även hennes tvillingsyster, föräldrar, en farbror, farföräldrar och 15 månader gamla bror. De hade redan fått fly en gång, och sökte nu skydd i Rafah. På den första bilden ler hon, och leker med sin tvillingsyster. De springer fram och tillbaka i ett filmklipp, med sådana där blickar som barn ska ha, trots allt som händer runtomkring. I en sekvens blixtrar något till på himlen, och jag tänker att det är en Israelisk beskjutning, men vid en andra titt är det bara solljuset som spelar ett trick med kameran. På den andra bilden har overkligheten kommit ikapp. Alla är döda.

Berättelserna av den här typen hopar sig. Sexåriga Hind som hela världen hört prata i telefon när hon under sina sista timmar i livet satt i en sönderskjuten bil bredvid döda släktingar, och den totalt utbrända ambulansen som skickades för att rädda henne. Kvinnor, barn, och män som skjuts på öppen gata, och ligger döende bland ruiner eller kratrar som rivits upp av enorma tusenkilosbomber. Barn med funktionshinder som får granatsplitter i hjärnan, och syskon som ser föräldrarna mördas framför sina ögon av Israeliska soldater. Läkare och journalister som framför kameran får veta att hela deras familj bombats i småbitar. Superhjältar i en saga utan lyckligt slut.

Sedan Israels angrepp mot Gaza inleddes har över 30 000 palestinier bekräftats döda, varav två-tredjedelar kvinnor och barn. Totalt har människorättsorganisationer beräknat att cirka 90% av de som dött är civila. Över 70 000 saknas i rasmassorna eller är skadade. I Gaza har också cirka 130 journalister dödats de senaste månaderna. Det är fler än vad som någonsin dött under ett år i något land. Att civila och andra skyddade grupper dödas så frekvent beror till stor del på de urskiljningslösa bombningarna där toleransen för ”collateral damage” är oerhörd hög, och en Amnesty-rapport har också visat ett antal fall där Israel bombat rent civila mål – det vill säga skolboksexempel på krigsbrott.

90% av alla människor har tvingats fly sina hem, och många av dem har till slut hamnat i Rafah i söder, ett område där det normalt bor under 300 000 människor, men där nu 1.4 miljoner har sökt skydd från Israels våldsamma angrepp. Nu verkar ett markangrepp nära även där, om inte en vapenvila skjuter upp massakern. Kapad tillgång på ström, brist på bränsle, och bombningar har gjort att grundläggande sanitära funktioner som sophämtning och reningsverk har slagits ut. Kloaker svämmar över och avloppsvattnet sipprar ut mellan överfulla sopcontainrar och sopberg som finns överallt i det utbombade landskapet. Många människor drabbas på grund av detta av sjukdomar som luftrörsinfektioner, utslag på huden, eller diarré, enligt Läkare Utan Gränser och WHO.

Kvinnor tvingas använda bitar av tält eller kläder som bindor, och FN uppskattar att 70 000 kvinnor i Gaza har svårt att klara sin reproduktiva hälsa på grund av bristen på sanitära medel, mediciner och vatten. På Gazaremsan finns också 50 000 gravida kvinnor som i många fall inte ens har någonstans att vända sig för vård och födsel. Nu börjar också rapporter komma om de direkta övergrepp som kvinnor utsätts för av Israeliska soldater. Kvinnor och flickor ska ha avrättats godtyckligt, tagits tillfånga och hållits i förvar – inklusive humanitära arbetare och journalister – och utsatts för förnedrande sexuellt ofredande där de kläs av nakna och genomsöks av manliga soldater, eller rent av våldtas.

I november förra året pågick livliga diskussioner om huruvida Israel hade bombat Al Ahli Arab-sjukhuset, och den rådande stämningen var att om så var fallet, så skulle det kraftigt diskreditera den militära kampanjen. Sedan dess lever vi i en värld där Israel dagligen belägrar, beskjuter, bombar och stormar sjukhus. I december kunde WHO rapportera att det inte längre fanns något fungerande sjukhus i norra Gaza, och totalt är bara 12 av 36 sjukhus delvis fungerande efter den våldsamma stormningen av Nasser-sjukhuset nyligen. Gazas sjukvårdssystem har med andra ord decimerats, och förhållandena är extrema – gravar grävs ofta för att kunna tillgodose alla döda, människor, blodiga bandage, och annat skräp ligger överallt på golven och i korridorer, och lemmar amputeras utan bedövning. Byggnaderna är skadade, ibland med stora hål som gapar, och människor liksom sjukhuspersonal beskjuts såväl utanför som i sjukhusen av krypskyttar, stridsvagnar och bomber. Personalen jobbar 12-14 timmarspass, fängslas och förs ofta bort av Israeliska militären när sjukhusen stormas. De dödas också i en sällan skådad utsträckning – nästan 400 sjukvårdsarbetare har dött sedan angreppets början.

Israel höll avsiktligt Gaza i en vattenkris redan innan angreppet, men situationen just nu är ändå mycket värre. Den genomsnittliga Gazabon har tillgång till cirka 1 liter smutsigt vatten om dagen. Enligt UNICEF behöver människor cirka 20 liter vatten om dagen i en krissituation, och 3 liter enbart för överlevnad. Samtidigt står Gaza på grund av blockerade biståndsleveranser på randen till en svältkatastrof, och en majoritet av de människor i världen som befinner sig i hungersnöd just nu är i Gaza. Ögonvittnen och släktingar har rapporterat om att många barn går hungriga och spädbarn har börjat dö på grund av svält. Bristen på mat och rent vatten, bristen på sanitära medel, och den nu näst intill totala kollapsen av sjukvårdssystemet gör att många människor med kroniska sjukdomar eller med skador som i vanliga fall kan hanteras riskerar att dö, och WHO uttalade sig redan för flera månader sedan om att fler kan komma att dö på det sättet än från direkta angrepp. Alex De Waal, direktör på World Peace Foundation, som har forskat på just massvält, sade nyligen följande:

Jag har studerat människoskapad svält, det vill säga användandet av svält som ett krigsbrott, i 40 år. Jag har kollat på fall överallt i världen – Jemen, Etiopien, Sudan, Syrien – och fallen som mest påminner i närhistorien är belägringarna av syriska städer av Assadregimen. Men ingenting kommer nära i termer av hur snabba och koncentrerade ansträngningarna att förstöra det som är grundläggande för mänsklig överlevnad – ingenting kan jämföras med Gaza under de senaste 75 åren.”

Vad som just nu händer är alltså inte bara att Palestinierna direkt dödas i antal som nu kan räknas i procent av befolkningen, utan att själva förutsättningarna för liv i området utraderas systematiskt. Inget av detta borde dock förvåna någon, eftersom det är precis vad Israeliska politiker, militärer, journalister och tyckare lovade skulle hända.

Yoav Gallant, en av Likuds Knesset-representanter, siade redan 9 oktober framgångsrikt om situationen som den just beskrivits, när han talade om ”en total belägring av Gazaremsan. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, ingen mat, inget bränsle, allting stängt”. Allvarliga men nödvändiga åtgärder, eftersom striden stod mot ”mänskliga djur”, som han tillade. Detta upprepades sedan av Generalmajor Ghassan Alian: ”Mänskliga djur måste behandlas som sådana. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, och inget vatten, det kommer bara att finnas förstörelse.”

Bara för att försäkra sig om att världen förstått, tillade energiministern Yisrael Katz senare: ”Humanitär hjälp till Gaza? Ingen el kommer att slås på, ingen vattenkran kommer att öppnas, och ingen lastbil med bränsle kommer att släppas in”. Netanyahus allierade, högerextremisten Itaman Ben-Gvir uttalade sig också om att det enda som skulle komma in i Gaza är ”bomber från luftvapnet” och ”inte ett gram bistånd”. Även utomlands försvarar sig Israel på liknande sätt, exempelvis genom Tzipi Hotovely, ambassadören i Storbritannien, som sade att ”varenda skola, varenda moské och vartannat hus” i Gaza är förbundet genom ett tunnelnätverk, och på frågan om inte det legitimerade förstörelsen av hela Gaza svarade hon ”Har du något annat alternativ?”.

Faktum är att det har upprättats en hel databas över groteska och avhumaniserande utsagor från Israeliskt håll, hela vägen från Netanyahu, som hotade Gazas befolkning med folkmordshistorien om Amalek, till olika ambassadörer runtom i världen. Flera Israeliska politiker deltog också nyligen på en högerextremistisk konferens för upprättandet av bosättningar såväl i Gaza som på Västbanken. Och toppolitikerna är tyvärr inte någon avvikelse i det Israeliska etablissemanget. På TV avhumaniseras palestinier dagligen, och en vanlig slogan är att det inte finns några oskyldiga i Gaza. I en intervju funderar reportern tillsammans med den som intervjuas att kanske är barn under 4 år inte skyldiga – men alla andra legitima mål. De säger det som presidenten Isaac Herzog redan sagt, liksom otaliga medlemmar av Knesset. En av dem, Likuds Revital Gotliv, menade redan i oktober att det vore ett misstag att avbryta belägringen och låta humanitär hjälp att komma in: ”Utan hunger och törst i Gaza-populationen blir det svårt för oss att värva kollaboratörer, få fram underrättelser, och muta befolkningen i Gaza med mat, vatten och medicin.”

På plats i Gaza ser vi hur den Israeliska militären tagit till sig budskapet.”Vi har lyft alla begränsningar”, sade försvarsministern Yoav Gallant i ett tal till soldater på gränsen till Gaza. Soldater lägger bekymmerslöst upp klipp på exempelvis Tik-Tok när de skämtsamt spränger allt från universitet till bostäder, samtidigt som de ropar rasistiska slagord eller öppet talar om etnisk rensning. Det finns videos när de tar civila som mänskliga sköldar, och när de använder FN-lokaler för att beskjuta fienden. De gör sig lustiga över de sönderbombade bostäderna, poserar med kvinnokläder eller barnleksaker, paraderar fångar i förnedrande omständigheter, och tar också saker de hittar bland ruinerna. Det är inte otroligt att soldater på det här sättet suttit Sidras och Hinds barnrum medan flickorna flydde eller när deras kroppar redan låg livlösa i infernot. Soldaternas beteende vittnar om människor som totalt avhumaniserat sin motståndare, och som också inte förväntar sig några som helst konsekvenser för sitt handlande.

Palestinierna har på detta sätt utsatts för en massiv kollektiv bestraffning, och förvandlats till ett folk av levande döda, de lever i en dödsvärld som regeras av Israels dödspolitik. Det finns också ett annat ord för den här floden av krigsbrott och systematiskt utplånande av en folkgrupps livsmöjligheter, och dess totala avhumaniserande, med så tydligt kommunicerade avsikter. Det som händer i Gaza är ett folkmord. De krigsförbrytelser och folkrättsbrott som rapporteras på daglig basis från området utgör dess beståndsdelar, och möjliggörs å ena sidan av de folkmordsivrande uttalanden och den totalt avhumaniserande jargongen från Israeliska politiker och medier, och i praktiken också av västerländskt godkännande och passivitet. Internationella domstolen (ICJ) har redan medgett att det inte är ett orimligt antagande att Israel begår just folkmord, och experter på området som professorn för förintelse- och folkmordsstudier Raz Segal vid Stockton University, eller Arnesa Buljusmic-Kustura, som själv dessutom också överlevde folkmordet i Bosnien, har redan likt andra konstaterat faktumet. Buljusmic-Kustura skriver bland annat att

Folkmord är en process. I Bosnien skedde det inte plötsligt en dag i juli 1995, och det hände inte heller plötsligt i Gaza i oktober 2023. Det är en process som börjar med avhumanisering, diskriminering och förföljelse.”

***

Det pågår ett folkmord i Gaza, och varje berättelse från den lilla remsan vid Medelhavets kust bär en större berättelse inom sig. Den berättelsen bryter igenom och sipprar ut mellan raderna i långa essäer, såväl som i ögonblicksrapportering från en av de många nyhetssidorna som skriver samma sak. I SVTs liveflöde pryds bakgrundsbilden i toppen av sidan, på vilken utbombade ruiner gissningsvis någonstans i Gaza figurerar, med en ingress som börjar med orden Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober…”. Det som pågår kallas för ett krig ”mellan Hamas och Israel”, när vi ser hur Israel utplånar hela Gaza. Var berättelsen om det pågående folkmordet börjar, och vad processen kallas, avslöjar en skymt av denna större berättelse. En berättelse som till synes tyst, och därför också mer effektivt, beskriver någonting för oss. Men det som beskrivs är inte nödvändigtvis vad som händer, så mycket som hur vi ska tänka om det.

Människor i Ukraina dödas av den ryska militären, medan Palestinier ”hittas dödade” i utbrända fordon, i rasmassor eller i massgravar. Officiella israeliska utsagor presenteras i stora uppslag, med en pliktskyldig ”enligt den israeliska militären IDF”, medan den andra sidans röster hörs bara om de verkligen måste och misstänkliggörs ständigt. När Internationella domstolen ICJ presenterade sin preliminära utsaga i frågan om pågående folkmord1, en utsaga i vilken domstolen alltså framför att den ser anklagelsen som sannolik, och uppmanade Israel att på flera punkter besinna sig, hamnade detta som en notis i många tidningar. Flera stora internationella nyhetsredaktioner livesände Israels försvar, men inte Sydafrikas framställande.

Samtidigt – ja, nästan bokstavligt talat precis efter ICJs utlåtande – släppte Israel anklagelser mot FNs speciella humanitära hjälporganisation för Palestinska flyktingar, UNRWA. Anklagelser som än idag är obekräftade, men som – precis som planerat kan en anta – lyckades kortsluta eventuell rapportering om folkmordsprocessen genom att villiga medier kastade sig över dem och slog upp dem stort på sina sidor. Israel har bombat över 150 UNRWA-anläggningar och dödat nära 400 personer i samband med detta, varav många UNRWA-anställda. Redan efter en månad hade över 100 ur personalstyrkan dödats. Detta har inte förhindrat länder i väst, som USA, Storbritannien, Tyskland och Sverige att fortsätta uttala stöd eller leverera vapen till Israel. Det långsiktiga biståndet till Palestina, däremot, drogs in nästan omgående, och det direkta stödet till UNRWA pausades skamligt nog sedan också. Kurvan över hur mycket bistånd som når Gaza beskriver detta bättre än ord någonsin kan göra. Efter ICJs utlåtande minskade den humanitära hjälpen drastiskt.

Det är inte förrän de senaste veckorna som vissa berättelser blivit för starka för att ignorera. Berättelser som cirkulerar i sociala medier och som först bara lyfts av några få nyhetsmedier, men som till sist måste infogas i den västerländska ekokammaren för att medierna ska ha någon trovärdighet som helst.

Det finns en god anledning att inte rama in berättelsen som om den började 7 oktober. För det första var 2023 redan innan Hamas brutala attack det dödligaste året någonsin för Palestinier, med nära 400 dödade i Gaza och på Västbanken, och Palestinier har fördrivits eller tvingats fly från sina hem sedan 1948. Men den främsta anledningen till att inte inleda med frågan vem det var som började, är att det tar fokuset från mycket viktigare frågor: Vem är det som har makten, och vem tjänar på den rådande ordningen?

Det som händer i Palestina just nu utspelar sig på en spelplan där en tydlig maktdynamik råder. Den ena parten är en välfinansierad och militariserad stat, som ockuperar såväl ett geografiskt område som ett folk. En etnonationalistisk apartheidstat. Ett projekt som kan beskrivas som en form av bosättarkolonialism, även om det skiljer sig från det amerikanska. Det pågående folkmordet är kulmen på 75 års avhumanisering, ockupation, våld, och etnisk rensning.

I varje skede sedan Nakban, då Palestinier flydde och fördrevs från det som blev staten Israel, är det just Palestinierna som överväldigande utsatts för förtryck. De lever i majoritet som flyktingar i regionen, de dödas, skadas, samt hålls fångna både i brutala fängelsesystem och i det öppna fängelse som hela Gaza utgör. De kontrolleras, förvägras tillträde till olika delar av landet, förnedras, deras hem jämnas med marken, olivträd rycks upp, och bosättningar äter som en cancer allt större delar av den kvarvarande marken. Kontrollstationer, murar, och motorvägar de inte får använda ligger som öppna sår i landskapet, medan Israel sedan 2007, efter att Hamas vann det utlysta valet året innan och sedan den väpnade konflikten med Fatah, satt landområdet i en blockad som i praktiken innebär en permanent och kalkylerad situation precis på gränsen till hungersnöd och allmän humanitär kris.

Även om våldet i Gaza just nu av många experter beskrivs som det grövsta världen skådat sedan 90-talet, så är det i grund och botten inte fråga om något nytt som börjat hända, utan en pågående process som accelererats – när det gäller tillgång till mat, vatten, sanitet, boende såväl som direkt våld. Palestinier kan välja mellan att sakta kvävas till döds, och dödas även när de protesterar fredligt, som under 2018-2019 års protestvåg vid Gazas gräns mot Israel, eller dö snabbt och brutalt om de bedriver någon slags väpnat motstånd. Politiskt kan de inte ens välja någonting utan konfronteras av två existerande icke-möjligheter, ett lojt och korrupt Fatah, som för länge sedan givit upp några som helst ambitioner annat än en förvaltning av ockupationen och förtrycket, eller ett reaktionärt islamistiskt Hamas, som i alla fall kanske representerar något annat än business as usual.

Hamas kom fram som politisk rörelse i stor utsträckning just som en kritik av Fatah och PLO, inte bara på grund av korruption, utan också på grund av hur fredsförhandlingarna hade hanterats2. Det gamla gardet ansågs ha givit bort för mycket utan några garantier, och på så sätt svikit det palestinska folket. Hamas var av åsikten att det aldrig skulle kunna ske rimliga förhandlingar om palestinierna ständigt var tvungna att förhandla från en position av svaghet, medan Israel, med de stora imperialistiska makternas uppbackning, hela tiden förhandlade från en position av styrka. Typexemplet på detta var att PLO som villkor för att en process ens skulle börja var tvungna att lägga ner vapen och erkänna Israel – och på så sätt alltså ge upp en stor del av det historiska Palestina utan någon annan motprestation än att Israel då skulle erkänna dem som förhandlingspartner. Det misstaget ville Hamas inte göra om.

Det är också i det ljuset som attacken den 7 oktober kan ses. Hamas upplevde sig alltmer isolerade och Palestinafrågan var långt från allas läppar. Trots försöken att inte gå i samma fälla som Fatah, hade Hamas till synes fastnat i en annan återvändsgränd. Israeliska försök att normalisera relationer med närliggande länder som Saudiarabien riskerade att förvärra isoleringen, och samtidigt fortsatte den högerextrema bosättarrörelsen med stöd av Israels regering att driva bort palestinier och etablera nya bosättningar. En dynamik började alltmer framträda där Israel ansåg sig ha råd med denna status quo, och det palestinska problemet sopat under mattan. Hamas attack slog den illusionen i spillror, och budskapet var tydligt: Priset för denna status quo är mycket högt. Sionismen har historiskt varit många saker, men med tiden blev den alltmer synonym med Israels nationalistiska statsideologi. Och en av dess grundpelare, att Israel var en trygg hamn för judar i en värld av antisemitism, var därmed satt i gungning.

Under rasmassorna i Gaza sönderfaller nu inte bara palestinska kroppar, utan där ligger också resterna av 90-talets fredsprocess begravd. Visst var både Hamas och den israeliska högern emot processen, och motarbetade den aktivt, men det är svårt att se hur den skulle kunnat leda till ett livskraftigt palestinskt samhälle av flera skäl. Dels var bosättarpolitiken redan då ett stort problem, med mycket palestinskt land redan stulet och stora delar sönderhackade av vägar, gränser och buffertzoner. Dels var det inte en förhandling mellan två jämbördiga parter, något som Hamas korrekt identifierade. Det fanns inget riktigt materiellt incitament för Israel att verkligen göra de eftergifter som hade varit nödvändiga, som exempelvis en rätt för alla flyktingar från 1948 att återvända, och en verklig återgång till 1967 års gränser. Och även om förhandlingarna skulle lyckas, så skulle det i princip resultera i två etnostater – några av de värsta konstruktionerna som någonsin existerat i historien när det gäller etno-nationalistiskt våld mot minoriteter. Alla stater bär redan inom sig ett frö av imperialism och minoritetsförtryck, de bär alla ett frö av folkmord och etnisk rensning, och etnostater mer så än några andra. Det är svårt att se en verkligt frigörande framtid i den lösningen ens i den bästa av världar.

Situationen tycks hopplös, men omöjligheten att backa tillbaka påminner mycket om hur den liberala hegemonin såväl i politisk som i ekonomisk mening gått på grund efter en kort glansperiod efter andra världskriget. De liberala ekonomiska löftena har diskrediterats, och vi lever i en värld av nyliberala åtstramningar och privatiseringar där folk inte längre kan förvänta sig att ha det bättre imorgon än vad de har det idag, men där rekordvinsterna fortsätter tack vare ett globalt kapitalistiskt system som står naknare än på länge. Samtidigt har de liberala politiska krafterna börjat vackla, och vi ser allt fler konservativa och nyfascistiska regimer och rörelser vinna inflytande. I Israels pågående urskiljningslösa angrepp på Gaza skulle det gå att säga att vi ser en till av de liberala stöttepelarna på knäna – de ramverk av internationell rätt som instiftades efter andra världskriget undermineras nu av de världsmakter som först satte dem på pränt. Den välbekanta berättelsen om historiens slut visade sig bara vara ett kapitel, fullt av hållhakar och brasklappar. Där det förut inte fanns något alternativ, finns det nu ingen plan och ingen återvändo. Men det betyder också att det finns nya möjligheter.

Det som behövs mest i tider av uppbrott är inte att hålla fast vid det gamla, utan att låta utopiska fantasier flöda i både teori och praktik. Vi behöver få ett slut på impulsen att försöka försvara liberala eller klassiskt socialdemokratiska värderingar när mitten i politiken flyttar åt höger. Det gäller det ekonomiska såväl som det politiska planet. Efter år av en fullständigt pacificerande realism, kan det äntligen börja bli lättare för frihetliga idéer och metoder att slå rot där hopplösheten och brustna illusioner nu breder ut sig. Istället för att försöka springa tillbaka till ett förlorat folkhems trygga famn, som vore vi tillfälligt partilösa socialdemokrater, behöver vi se hur de bästa av rörelser historiskt litat till sig själva och byggt upp sin styrka på sin självaktivitet utanför och i strid med systemet. Hur alla segrar människor vunnit alltid bara kan försvaras på riktigt så länge vi ställer vår självorganiserade kollektiva kraft bakom dem.

Alltför länge har välmenande vänstermänniskor suttit och försökt resonera med makten. Med den liberala maktordningens sönderfall på område efter område har nu plötsligt skynket dragits undan, och vi kan se att det aldrig fanns någon där bakom som lyssnade. Motstånd går även i de bästa tider bara till parlamenten för att dö, och stater, kolonialismen eller imperialismen har inte bara dragit streck och med våld delat upp oss i olika geografier, utan också koloniserat vårt sätt att tänka. Makten böjer sig bara när det kostar för mycket, när den möter en starkare kraft. Detsamma gäller situationen i Palestina. Istället för att sörja en tvivelaktig fredsprocess måste vi börja drömma om nya världar och nya former av motstånd, som inte förlitar såg på tandlös liberal internationell rätt3. Det är en sak att i ansiktet på de förmenta liberalerna kasta de principer som de själva inte lever upp till för att avslöja hyckleriet, och en annan att själv börja förespråka dem istället för självorganiserad dekolonisering.

Landområdet mellan Medelhavet och Jordanfloden är en färgpalett av historia, kultur, etnicitet, språk och religion. En palett vars positivaste egenskaper vi redan kan se i olika diaspora-rörelser, historiska skeenden, eller nutida exempel där palestinier, judar och andra tillsammans kunnat samexistera eller till och med bilda freds- och frihetsrörelser tillsammans. Den myllan kan inte underställas nationalstatens logik, som kräver och reproducerar auktoritär enformighet, och som skapar nya herrar där de gamla tidigare satt. Det vore att försöka lösa regionens problem med de verktyg som först skapade desamma. Och långt ifrån att vara en ouppnåeligt naiv utgångspunkt utan verklighetsförankring, så kan inspiration hämtas redan i själva närområdet. Varför inte inspireras av de arbetarråd som uppstod i början på det syriska inbördeskriget, som exempelvis Omar Aziz skrev om, eller på ännu större skala, den organisering som framför allt kurdiska frihetskämpar jobbat med i över 20 års tid? Rojava, den självstyrande regionen i norra och östra Syrien, må vara mindre av en anarkistisk utopi än vad vissa verkar tro, men det är ändå en av de mest lovande politiska förvandlingarna i vår tid, med självbestämmande, feminism, social rättvisa, och mångfald som grundläggande principer mitt i en regional katastrof. Det är utan tvekan något som är både värt att inspireras av såväl som att solidarisera sig med.

Tanken på den typen av frihetlig samhällsstruktur för Palestina kan tyckas svindlande långt borta idag, och av vissa anklagas en direkt för att vilja judar i regionen illa om en vågar drömma bortom etnostater. Men judisk trygghet i Palestina kan inte komma på bekostnad av Palestinsk frihet och palestinska liv. Hamas har, med sitt fruktansvärda angrepp, redan demonstrerat detta faktum rent bokstavligt, men insikten går igen genom historien, när det gäller slaveriet, såväl som Sydafrikansk apartheid, och andra systematiska rasistiska förtrycksmekanismer. Inte förrän dessa mekanismer monteras ned finns en möjlighet för genuin frihet och trygghet för alla. Rädslan för repressalier och hämnd, är i stor utsträckning ett sätt för förtryckaren att projicera på den förtryckta, och historien visar att den allt som oftast kommer på skam. Nyckeln ligger i vilken typ av rörelse som skapar förändringen, och att den rörelsen sopar undan verktygen som möjliggör förtrycket och ersätter dem med samhällsordningar där människor känner att de har inflytande över sina liv, och gynnas av att visa varandra omtanke och solidaritet.

Och om internationella solidaritetsrörelser vill förebilda denna lösning så behöver de också ta såväl palestinskt lidande som judisk utsatthet på allvar. Rörelserna behöver tillåta alla att kunna sörja, ta allas oro och funderingar på allvar, och mota såväl islamofobi och anti-arabisk rasism som antisemitism i grind. En genuint gräsrotsbaserad, anti-kapitalistisk, anti-kolonial, antirasistisk och feministisk folkrörelse kan bara byggas upp underifrån, av de som finns på plats. Det kan verka otänkbart, men ingen trodde heller att något som Rojava skulle kunna existera för 20 år sedan. Däremot kan solidaritetsrörelser på olika håll i världen redan nu försöka sammanföra dessa olika kamper och visa på hur de hänger ihop.

Israels ockupation har under lång tid också varit ett laboratorium för hur modern teknologi kan användas för övervakning och repression. Ockupationsmakten använder biometrisk teknologi för att övervaka, kartlägga och begränsa palestiniers rörelser, testar olika former av vapen, tårgas och annan utrustning för att slå ner på minsta antydan till uppror, och numera används till och med AI-system som pekar ut mål för bombningar. Många av dessa innovationer utvecklas i samarbete med andra länders militär- och repressionsapparater. Det är bland annat därför som den nordamerikanska rörelsen Stop Cop City i Atlanta, GA, som försöker stoppa en polisiär träningsanläggning för urban repression, ofta uttrycker solidaritet med Palestina.

När Ulf Kristersson öppet försvarar Israels folkmord så är det inte heller främst ett uttryck för en personlig ondska, utan ett utslag av att den politik som Tidö-regeringen vill genomföra, med visitationszoner, stängda gränser, misstänkliggörande av migranter, inre gränskontroller, drönarövervakning, och massfängslande är vår lokala variant av samma politik. En politik som bekämpar symptomen av vårt djupt orättvisa samhälle med våld, övervakning, och avhumaniserande av de som inte anses höra hemma, som istället förpassas till ett skymningsland mellan liv och död. Kampen mot denna högteknologiska logik och den politik den tjänar är alltså en och samma världen över, och det är i allas vårt intresse att den kampen är så stark och framgångsrik som möjligt överallt.

När det gäller den omedelbara situationen är förutsättningarna egentligen ganska klara. Vi behöver med direkt aktion göra allt vi kan för att sätta press på Israel och alla de som stöttar landets agerande, både när det gäller det pågående folkmordet, det långvariga apartheidsystemet, och det lilla som hittills läckt ut om ”planen” för Gaza efter angreppet. Det finns redan inspirerande exempel på folk som blockerar och saboterar de företag som är medskyldiga, eller synliggör och försvårar för alla medlöpare till politiker och stater som stödjer Israel och folkmordet runtom i världen. Vi behöver också bygga solidaritetsrörelser som främjar såväl palestinsk som judisk identitet och motståndskultur, bekämpa all form av rasism, samt försöka vidga och förena frihetskamper i hela området med de vi bedriver på hemmaplan. Rörelser där vi kan mötas, prata och bryta vår egen isolering, frustration och sorg inför det vi ser omkring oss.

Vänder vi blicken framåt så behöver det vi gör nu tydligt kopplas till vad vi vill se i framtiden. Radikalitet handlar inte bara om form och metod, om direkt aktion för sin egen skull, utan också om innehåll, om vart det är vi vill, och om att redan nu jobba på ett sätt som leder oss mot sådana tänkbara önskvärda framtider. Staten kan lika lite vara till vår hjälp på den vägen som kapitalismen någonsin kan tillgodose alla våra behov, och internationell rätt kommer inte att avkolonisera världen eller ersätta befrielserörelser. Samtidigt är det i dagsläget varken möjligt eller ens önskvärt att presentera ett färdigt svar, utan det är något som behöver växa fram, sida vid sida med en vägran att acceptera samtidens ekonomiska, politiska och internationella dödspolitik. Men vi får inte glömma att återstarta diskussionen om våra drömmar för framtiden, utan skygglappar och utan att börja kompromissa innan vi ens tänkt tanken. Det rådande kapitalistiska och mellanstatliga systemet har slutat tro på sina egna falska löften, och beter sig också därefter. Vi tjänar inget på att låtsas om något annat eller försöka framstå som respektabla inför det.

Eller som Aaron Bushnell, den amerikanske flygvapensoldaten som tände eld på sig själv och dog utanför Israels ambassad i Washington, DC, i protest mot folkmordet, uttryckte det:

Det är det här den härskande klassen bestämt är det nya normala.”

Om vi börjar främja rörelser, både för solidaritet men också för vår egen frigörelse, som bygger på denna fundamentala insikt, samt på en vägran att delta, och en dröm om något annat, så är mycket vunnet.

<hr>

anarkism.info

Länk: https://anarkism.info/2024/02/27/ingen-stat-ar-en-losning/

Kommentarer

Fotnötterna kom inte med, så här är de separat.


  1. En väldigt bra genomgång av Sydafrikas bevismaterial finns i följande video.
  2. För mer om Hamas bortom den vanliga bilden rekommenderas bland annat samtalet med Tareq Baconi i podcasten The Dig, eller exempelvis ett samtal med honom på The Ezra Klein Show (kan höras på ex Spotify) där han får lite mer mothugg men där det också därför på vissa sätt blir intressantare.
  3. Här skulle också de gamla nationella befrielserörelserna kunna nämnas, men även de som förespråkade dem och teoretiserade om anti-kolonialism efter andra världskriget, som exempelvis Frantz Fanon, blev alltmer tveksamma till att nationalstaten och nationalismen kunde utgöra en bra väg framåt. Något sådant försvårade avsevärt möjligheterna att bygga rörelser baserade på gemensamma klassintressen, och mycket av de idéerna var också beroende av att det fanns ett realsocialistiskt östblock. Efter Sovjets fall känns den teoribildningen inte bara tveksam på sina egna meriter (svag analys av staten, en lika förlamande som icke-övertygande tro på förutbestämda sociala stadier, i praktiken en form av alter-imperialism istället för anti-imperialism, osv) utan också helt utdaterad, något som bland annat ledde PKK in i en kris ur vilken de kom ut som frihetliga socialister, inspirerade inte minst av Murray Bookchins teorier. Där kamper för antikolonial befrielse pågår, behöver vi hitta sätt att stöttar dem men samtidigt visa på andra möjliga vägar än de som historiskt lett till andra former av förtryck och som aldrig brutit med den auktoritära maktens logik.

anarkism.info

Bra skrivet, håller med om allt.

Staffan

Kommentera

captcha